Simskola

är lillagumman på för tillfället… Jag lämnade en stund och fundera över detta med simskola igår…

Jag minns min barndoms simskola med förtjusning, både Hästöskatan och Emet. Jag minns inte mina simlärare, men jag minns vissa lekar, bussresorna och kompisarna. Vissa simskolekompisar hade jag aldrig träffat tidigare… som ”Majkel” och hans brorsa som kom från ”utlandet” och tillbringade sommaren hos fammo och faffa… Skoj hade vi i alla fall längst bak i bussen. Andra var mina klasskamrater och dem var det roligt att träffa på sommaren också…

Simningen kommer jag inte ihåg så mycket av… jag älskade att simma och tog en massa märken ända upp till magistersnivån. Jag simmade helst inte på tid utan tog de långa sträckorna istället.

Men det viktigaste av allt var ändå gemenskapen, att ha en massa lekkamrater, både stora och små. Jag hoppas att lillagumman också får samma positiva upplevelse av simskolan. Jag hoppas att hon minns sina simskoleår som en underbar tid.

På ett sätt tycker jag synd om de barn som inte deltar i simskolan. De går miste om en underbar upplevelse och en härlig kamratanda. Varför är då inte alla barn i simskola? Kanske det inte passar in i föräldrarnas schema? Kanske nån är lite ängslig? Kanske de tycker att de redan kan simma så bra? Den sista kategorin tycker jag att inte borde få finnas. Alla kan bli bättre på att simma… det är ju bara så att övning ger färdighet…